En stilla undran
Att försöka skriva på datorn med Bapplar i famnen, är inte helt lyckat. Nyss försökte de själva tassa till det, vilket inte var helt optimalt. Som väl var, lyckades de inte ställa till det alltför mycket.
Ligist!
Daisy har flyttat idag. Sonens rum ekar av tomhet, nu när både Sara och Daisy hittat egna hem. De två hade bosatt sig hos honom, tillsammans med hans egen katt Fanny, och familjens förstakatt Katsikan.
Daisy. Till vänster hennes älskade vän, Krokodilen.
Det känns bra när katterna får flytta till eget. Det blir tomt efter dem, men samtidigt har man då uppnått målet med alltihop. Varje katt har lämnat tassavtryck här hemma, och jag är tacksam över att ha fått lära känna dem.
En överkörd katt har idag hittats vid sågverket i Höör.
Ibland, eller alltför ofta, undrar jag över alla dessa överkörda djur. De som ligger döda där det är långa raksträckor, hur är det möjligt att inte se att det är ett djur på vägen? Eller skiter man i vilket, och lättar inte på gasen? Är ett djurliv så lite värt, att man hellre mosar det, än förlorar några ynka sekunder på att bromsa in? Ser på vägen, som går 300 meter från vårt hus. Trots att alla vet att det dräller av vilda djur, kör folk alldeles för fort. Skymning, natt, eller dag, har ingen betydelse. Man blir ledsen över dessa fina djur, som måste sätta livet till, för att folk är så egoistiska. Vad är det som är så bråttom, bara för att man sätter sig bakom ratten?
Eller när man själv kör i sick-sack på vägen mellan grodor och paddor, och så kommer det en bil från andra hållet, och splattar ut de stackars djuren till en kletig sörja!
Herr Padda
Och nu, dags för lite ytlighet. Greven av Monte Cristo!
Helen FHHK
Kommentarer
Trackback
