Att dumpa en kattmamma med ungar i skogen
För sju år sedan, den 7 september 2005, när jag skulle köra ner och handla, stod det en bil i vår backe, precis där Gamla Landsvägen går av. En kvinna och hennes 7-8 år gamla son var på väg mot bilen. I vanliga fall brukar jag ta bilnummer på de bilar som kör i skogen, då det är enskild väg, och det har hänt en del underligheter genom åren. Tyvärr gjorde jag inte det denna gång, då det såg väldigt oskydigt ut.
Nå, jag tänkte inte mer på det, inte förrän senare på kvällen, då mannen kom in och sa att en främmande katt lekte med Jansson under ekarna. Det var i skymningen, och det var svårt att se riktigt hur katten såg ut. Den var skygg, som de alltid blir då de slängs ut, och trots mycket lock och mutor, fick vi inte tag i den.
Morgonen efter gick jag ut på baksidan av stallet för att titta efter katten. Då hör jag ett ynkligt, men högljutt jamande från hagen på andra sidan grusvägen. När jag följer ljudet, och till sist hittar orsaken till det, finner jag en liten kattunge, 2-3 veckor gammal. En svart-vit ynklig sak, med enorma röstresurser. Tutti, som vi döpte henne till, efter en katt i makens barndom, var full av fågelloppor, och flugägg. Hon bars in i stallet, sattes i en bur, och sedan var det lopp-pulver på henne. Mannen, som befann sig i Höör, ringdes upp, och beordrades till Teba för inköp av mjölkersättning.
Läget var lite knepigt. Med gården full av katt-ätande slädhundar, fick den lilla bo instängd i TV-rummet. Det var första napp-bebisen i den storleken i vårt hus. Första katten också, då Jansson, gamlingen, aldrig har velat komma in och socialisera med oss. Han är för övrigt också en katt, som bara dök upp i sin tidiga ungdom.
Lilla Tutti skötte sig väl, blev fort en stor personlighet, men eftersom vi ville ha tag i hennes mamma, lånade vi en fälla av jägarna som jagar häromkring. Mamma katt, som sonen döpte till Katsikan, gick i fällan efter en vecka. Då hade Tutti varit ensam i ca 2 veckor, och tyckte, att det där med en mamma var överreklamerat. Hon ville ha nappflaskan, sova i sängen, och bli behandlad som en prinsessa.
Katsikan visade sig vara mycket tam, otroligt snäll, och så lätt att ha, att man undrar hur den kvinnan var funtad, som kunde slänga ut henne i skogen och överge henne med de små, när hon behövde som mest hjälp.
Vår son, som var i samma ålder som pojken som varit Katsikans lill-husse, sa ständigt: "Vad tror du den lille pojken skulle säga, om han visste att jag hade Katsikan i famnen nu?" Han återkom hela tiden till "den lille pojken", och han tyckte så synd om honom, som mist sin fina katt. Det var ett stort problem för honom.
6 dagar efter att Katsikan hade gått i fällan, satt det en svart kattunge, Sara, i fällan. Dagen efter ytterligare 2, en långhårig, Matilda, och en röd hane, Tiger. Dessa var då omkring 6 veckor, och väldigt skygga.
Katsikan
Katsikan var överlycklig över att ha återförenats med sina små. De i sin tur, var mindre lyckliga över att vara inne, och det tog tid innan de gick att ta i. Däremot hade de väldigt kul med sonens alla leksaker, och Matilda, som tyckte att hon var förmer än sina syskon, kanske beroende på den långa pälsen, blev mycket förtjust i ett Fisher Price-garage, på vars tak hon ofta satt, och slog de andra ungarna i huvudet med tassen. De var måttligt roade av hennes "lek".
Så småningom flyttade Matilda och Sara hem till min syster, och Tutti och Tiger till min mamma. Kvar blev Katsikan, vilket egentligen inte varit meningen. Då hon verkade lite ensam, köpte vi efter ett tag en kattunge som sällskap till henne, Gullan. Detta var före den tid då jag fått upp ögonen för kattföreningarna, och hon inhandlades på Blocket.
Gullan
Men, det man undrar när det gäller Katsikan och hennes ungar är; hur kan en småbarnsmamma ta med sig sin son ut i skogen, när hon lägger ut den av sonen, troligen älskade, familjekatten? Och hennes ungar. Vad gör man med ett barns psyke, när man utsätter det för något sådant? Såsom Katsikan älskade vår son, och fortfarande gör, måste den här pojken ha sysslat mycket med henne. Hur förklarar man för barnet en sådan handling? Lyckades hon intala honom att katten skulle klara sig, ensam i skogen med sina små?
Jag tycker att det är snudd på barnmishandel, och har noll förståelse för detta sätt att behandla både djuren, och barnet.
Med förhoppning att denna pojke läser detta, och äntligen får reda på att det gick bra för hans älskade katter.
Helen FHHK
Kommentarer
Trackback
