hoorskatter.blogg.se

Tog en massa Bappelbilder, och eftersom jag ändå inte har något vettigt att skriva, vill jag delge er dessa godingar.

 

Igår hände det mycket. Och det var enbart positivt. Förutom att jag blir helt slut i huvudet...

Jag, som är så dålig på att planera, jag försöker faktiskt undvika det så mycket som möjligt, så mycket att det ibland stör folk i min omgivning, skulle planera ihop vilka katter som skulle kastreras igår när Kastreringsbussen kom. Då handlar det inte om en katt, utan det gäller att få ihop så många som möjligt.

I det här fallet, skulle de dessutom hämtas på olika ställen. Naturligtvis hade jag på morgonen inte en aning om vilka katter jag skulle ta. Varken här hemma, eller de jag skulle hämta på Ringsjöhöjden. Den enda jag visste säkert, var lilla Skuggan, som Titti är stödhem åt. Ja, och så Sofies katt, som hon fångat in i deras stall, en stor, fin hane, som hållit till där i ett drygt halvår.

Så det blev mestadels improvisation som vanligt.

 

 

Idag åkte Ronja och Eskil till sitt nya hem. Det kändes bra. Så många trevliga människor det finns! Det är en förmån att få träffa er alla.

Huset ekade visserligen tomt när de åkte, men det rättar säkert till sig. Fast kattbeståndet blev lite mindre färgrikt....

 

Bullen, som jag rekommenderade från början, visade sig från sin sämsta sida då han skulle visas upp. Därför blev det Eskil istället. Hm, som inte heller var särskilt övertygande....

Men vissa ser förbi katternas icke-beteende, då de väljer katt. Det är jag mycket glad över.

Däremot var Bullen såå tillmötesgående idag, när han visste att valet var gjort, och det inte var han som skulle flytta. Kelig, showig, inte ett dugg tillbakadragen.

Han är en pajas, som riktigt demonstrerade hur fantastisk han kan vara!

" Nu har ni bestämt er! Nu är det för sent!"

 

Idag har fina Eskil och söta Ronja blivit tingade. De får gemensamt hem i Lund. Även Baloo är tingad, han ska också flytta till Lund. Och på söndag flyttar Matilda till Ängelholm.

Jag kommer att sakna dem. De har varit här länge, alla fyra. Naturligtvis är jag jätteglad att de får egna hem, men man fäster sig vid de små liven....

 

 

Om det blir tomt i huset?

Ni behöver inte vara oroliga. Vi har många katter kvar som söker hem. Och fler på ingång....

 

 

 

 

 

 

Alla ni som på något sätt bidrar till katternas välfärd, är guld värda. Jag vill att ni ska veta det.  Ni gör STOR skillnad i deras vardag. Mat, filtar, leksaker, pengar, garn, och allt övrigt som kommer dem till del, är mycket välkommet.

Både de och vi blir verkligen glada över att ni är så många som tänker på dem! ♥

2 kassar Mjau tetra stod och väntade på mig idag när jag kom hem. Tack Eva-Lina för det. Imorgon blir det fest!

 

 

 

 Tänkte jag mig att jag skulle ägna mig åt idag. Medan mannen sitter och läser Svensk Damtidning, och förfasar sig över kungligheterna, och övriga slaskdeltagare. Tidningen har vi fått, ej köpt, är det kanske bäst att tillägga. Själv hoppas jag att katterna kissar på den, eller åtminstone använder den som klösbräda... 

Alternativt kan valpen få göra slarvsylta av den.

 

Att vara aktiv i den här föreningen, blir aldrig långtråkigt. Det händer saker hela tiden, och som väl är, är det mesta positivt.

Som igår, när Elna och jag var på tunn-jakt. Trevligt att titta på alla dessa olika modeller av tunnor. Det finns ju massor! De flesta var tråkiga, föga passande som "tiggar"-tunnor, vi skulle ha en som såg något så när snygg ut att sätta på Konsum, som är den första affär i Höör som nappat på att ha en insamlingstunna för mat till katterna.

 

När jag steg upp i morse, såg jag dagen framför mig; lugnt, få vara hemma, mannen får hämta paketet med garn på ICA. Jag lämnar inte gården.

Nå, det höll, ända till klockan var strax efter ett. Telefonen ringer, en katt har lyckats ta sig in i det trånga utrymmet mellan kylskåpet och väggen nere hos Lucie på kliniken, och hon är ensam.

Blåljus på bilen hade inte varit dumt!

 

Nå, nu var det inte "bara" att lyfta fram kylskåpet.

 

Jaha ja, när matte är borta, passar Bappeln på! Tur att han inte ändrade en massa inställningar på datorn.

Nu ligger Bapplan i den. Blir svårt att skriva... Men jag ska inte bli långvarig, vi ska gå och lägga oss. Fast Bappel har rusat ut i huset igen, han tyckte at det var lite väl tidigt att krypa till kojs. Han och Bullen håller säkert igång. Kanske har de blandat in valpen i leken också.

Bapplan och jag sitter i soffan och tar det lugnt. Eller, som sagt, hon ligger i datorn. Blir det fel, vet ni vad det beror på.

 

Ha! Idag är det jag som har datorn. Lyckades smyga hit när inte matte såg.

Hon skriver så tråkiga inlägg, inget intressant alls! Har hon inte fattat att det är JAG som är intressant?! Inte allt annat. JAG! JAG! JAG!

 

Är det inte snart dags att det blir vår? Visst, det ÄR mitt i vintern, men ett undantag hade inte gjort mig något. Och faktum är att snödropparna försiktigt stack upp för ett par veckor sedan. De är i och för sig alltid optimister, men kan de inte få rätt någon gång? Som det nu är, är de täckta av en dm snö.

Anledningen till att jag längtar mer än vanligt efter våren, är att jag gärna vill kunna göra i ordning villavagnen, så att katterna kan börja flytta ut dit. Visserligen är de trivsamma att ha i huset, men det känns inte som om det är någon ordning på nånting.

 

Igår kastrerade vi lilla Bingo, en liten tofsig kille, som alltid lyckas gå omkring och se ovårdad ut. Han är kort och kompakt, och har ganska lång, kort päls. Om ni förstår vad jag menar? Det låter lite konstigt, jag vet.  Han kommer säkert att bli fin, när han byter "valppälsen".

Vi kastrerade även den sista hanen från Ringsjöfisk, en stor röd och vit herre. Hm, han var stor överallt...

Idag fick han återvända ner till sitt fria liv. Tillsammans med 2 hanar, och 2 honor, håller han Ringsjöfisk fritt från små objudna gäster. Han blev mycket glad över att bli utsläppt! Det var en fröjd att se. Dock var välkomstkommitte´n inte på plats.

 

Ok, en veckas semester hade inte varit dumt. Det har jag inte haft sen.... Nej, det har jag aldrig haft.

Helgen som gick var lite krävande, men mycket trevlig.

I lördags stod jag, Martina, Elna, och Pia, på loppis i Björkvikshallen. Helt nöjd med resultatet, drygt 2000 kr fick vi in. Och vi fick även lite mat till katterna. Dessutom träffade vi sååå många trevliga människor!

Tack till alla er som förgyllde vår dag.

 

Vackra Sotan har idag, fast egentligen var det igår, torsdag, fått eget hem. Det fanns någon som ville ha en svart katt. Och dessutom en äldre katt! Tänk att denna lyckosamma kombination sammanföll. Underbart! Jag är så glad för hennes skull.

 

 

 

Idag har vi, ja mest Lucie, kastrerat Belinda, Gunilla och Pauli. Skönt att få det gjort. Belinda och Gunilla har haft besvärande löpningar, speciellt för omgivningen.

Lille Bappel fick dessutom koll på att han var kille. Det lärde snusktanten Belinda honom. Han lyckades inte särskilt väl med sin nya uppgift, så lite besviken blev hon säkert.

Men på söndag är det slut även på Bappels drifter. Då kommer kastreringsbussen hit, och då ska kulpåsen tömmas! Även en del av hans små vänner kommer att bli lättare i baken!

 

Det är inte lätt att jobba (utan ersättning) med att rädda katter. Alltid är det någon som ska ta illa upp, eller gnälla för att de tycker att vi gör fel. Det är så lätt att klaga på de som gör något, när man inte gör något själv.

Och ja, det gör mig rasande. Skulle jag skriva vad jag egentligen tycker om dessa personer, skulle det slå gnistor om datorn.

Ex 1:

Några personer är ute och går sent på kvällen. En katt kommer fram, ser borttappad ut, och den jamar åt dem.

De tror att den kanske kommit bort.

Nu visar det sig, efter en bild på Facebook, att den faktiskt inte är bortkommen, utan bor en bit därifrån, och brukar gå ut. Men hur ska man veta? Förväntas folk se på katten att den bara varit ute en stund?

I det här fallet, erbjuder sig en person, efter förfrågan från en i föreningen, att gå ut och fånga katten i en bur, och ha den hemma hos sig tills ägaren hittas.

Detta behövs dock inte, då någon känner igen katten, och  vet vems den är.

Visst, det kan verka dramatiskt, och jag kan till viss del förstå kattens familj, att de tycker att det hela är storm i ett vattenglas. Men, ponera att katten varit vilse? Den var det inte denna gången, men alla katter kan villa bort sig. Och är katten bortsprungen, är det bättre att den fångas in, än är ute för länge. Kanske man istället för att komma med dumma kommentarer, ska vara lite tacksam för att någon bryr sig. Bara för att man själv tycker att det är så självklart att ha sin katt ute, vilket är helt ok för min del, kanske man ska försöka sätta sig in i hur andra kan uppfatta kattens beteende ute bland folk?

Men kanske att man själv går förbi alla katter man ser ute, utan att fundera över om den kan vara borttappad, dumpad, eller hemlös av annan anledning. Kanske bryr man sig bara i sin egen katt, alla andra får klara sig bäst de vill?

Eller också har jag fel.

 

 

 

Arg

Helen FHHK

 

 

 

Det är lite dödläge för tillfället. I stort sett inga katter i föreningen finner nya hem. Och det är tråkigt. Vi vill ju gärna hjälpa fler katter som fortfarande vill ha det svårt, men vår "ta-in-kvot" är mer än fylld. Det sitter katter överallt, som är avlivningshotade, inte bara i Höör. Fick en förfrågan om ett antal nu i helgen, men fick säga nej. Dessa katter kommer att avlivas på onsdag, om ingen lösning dyker upp. Flera föreningar är engagerade i detta, men alla sitter i samma sits som vi. Tyvärr finns det ett stort antal katter till på stället som dessa nio kom ifrån, och de är alla avlivningshotade.

Sådana här kattkolonnier uppstår på alldeles för många ställen. Den enkla lösningen heter kastrering. Om folk hade kastrerat de första katterna de införskaffade, hade de inte haft sina hus fulla med oönskade katter.
Att skaffa en hona, släppa ut henne, och sen bli förvånad när hon får ungar, det tyder på att skolan missat en väsentlig del i undervisningen. Eller föräldrarna...
Sen får ungarna ungar, och de ungarna ungar, och man står bara och tittar på, tills problemet är olösligt. Vi måste bli mer observanta, och hålla ögonen på vår omgivning. Se till att stoppa eländet innan det växt den enskilde över huvudet. Ofta är det äldre människor, som inte har förmågan att "se" själva vartåt det barkar. De flesta måste ju ha en familj, eller bekant, som kan hjälpa dem att inse problemet. Så att de slipper den tragedi som uppstår, när djurhållningen övergår till en sanitär olägenhet, och i många fall, rent djurplågeri. Många av dessa fall slutar med att myndigheterna klampar in. Och det vet vi, att deras finess när det gäller att hantera sådana här fall, är att jämställa med en elefant i en glasbutik.

 

       

Jag tycker verkligen inte om akuta ärenden. Och särskilt inte när det gäller många katter. Det är så svårt att ta hand om sådana ärenden, särskilt nu, eftersom vi redan har så många katter att placera ut.

Men det här känns mycket angeläget.

En man har några egna katter, de går ut och in genom en kattlucka i ytterdörren. In genom denna lucka, kommer även en massa, till synes, hemlösa katter. De äter mängder med mat, som mannen och hans fru inte missunnar dem. Alla katterna är okastrerade.

Så blir han anmäld av en granne, vilken vet han inte, men flickorna från länsstyrelsen kommer dit, och säger att de katter man matar, blir man automatiskt ansvarig för. Detta är mycket vanligt att länsstyrelsens folk häver ur sig.

Dock finns det tydligen inget belägg för detta i lagboken.

Om detta skulle stämma, att man blir ansvarig för djur man matar, är man då ansvarig för småfåglarna man ger frö och annat på vintern? Är jag skyldig att se till dem, ta dem till veterinär, eller på annat sätt pyssla om dem när de blir sjuka? Om en igelkott söker sig in genom kattluckan, är jag då att räknas som ägare och ansvarig för den? Hur långt sträcker sig denna "luftlag"?

 

Fick höra talas om ett fall med en sommarkatt häromdagen. En liten flicka, 7 år , hade fått en kattunge av sin pappa i födelsedagspresent. Den fick hon ha över sommaren i deras stuga. Men på hösten när de flyttade hem till stan, lämnades katten, som inte kan ha varit särskilt gammal, kvar i stugan. Pappa skulle åka upp var 14:de dag och mata den. Det var inga problem, lurade han i barnet, den skulle klara sig, det gör ju katter....

Nästa gång den lilla flickan kom upp till stugan, letade hon förtvivlat efter sin kattunge. Den fanns givetvis inte kvar. Hon frågade en snäll man som bor i närheten, dit stugområdets övergivna katter brukar söka sig, om han hade sett den. Men när han hörde historien, förklarade han för henne, att kattungen nog fanns i himlen nu. Han hade inte sett den.

 

Vad är det för föräldrar som ger sitt barn ett levande djur i present, och sedan rycker det ur händerna på det när sommaren är över?
Tyvärr är detta fortfarande vanligt, i upplysningens tid.

Det finns jättesöta plyschkatter ute i handeln. Köp en sådan till barnet, och förklara varför det inte kan få ett levande djur!

Levande varelser är inte slit- och slängvaror!

 

 

Jag vet att jag har skrivit om det här tidigare, men av uppkomna anledningar, vill jag åter förtydliga vissa bitar av vårt arbete.

De flesta, nästan alla tror jag, är medvetna om att vi som jobbar med de hemlösa katterna, inte har betalt på något sätt för det vi gör. Allt arbete är ideellt, och vi tar väldigt mycket ur egen ficka för att få det hela att fungera.

Men några få har fått för sig att, bara för att det är en förening, finns det en kassakista någonstans att ösa ur. Vi hade gärna, väldigt gärna faktiskt, velat hitta denna kista, men tyvärr har någon, vi vet inte vem, försnillat kartan till denna guldgruva.

Vår kapacitet är begränsad. Vi har inte plats att ta in hur många katter som helst. Vi vill, det behöver ingen betvivla, men vi kan inte. Tyvärr är utflödet av katter betydligt mindre än inflödet. Det är en ekvation som inte går ihop.

Även när det gäller denna bit, har det uppstått missförstånd.

För att inte alltför många ska känna sig träffade, vill jag återigen påpeka att jag vet att nästan alla vet hur vår situation ser ut, och att ni har förståelse för att vi inte kan ta in alla katter som far illa.

Men tyvärr har inte alla den förståelsen. Jag vill för denna lilla klick personer klargöra att, det är inte lönt att försöka ge oss dåligt samvete, hota med att skjuta katten/katterna, sluta att mata dem, eller kasta ut dem i kylan. Det dåliga samvetet får personen som gör detta mot katten, stå för själv.

Återigen, jag skriver detta av uppkommen anledning. Ingen oskyldig ska ta åt sig.

Många som ringer om hemlösa katter, förstår precis hur situationen ser ut, och gör väldigt mycket själva för att katten ska ha det så bra som möjligt, tills dess att vi lyckas ordna något bättre för den.

Som tur är, är det de flesta. Tack till alla er! ♥